På oceaner och Englands kust av fd överlotsen, sjökaptenen Charles Palmqvist tryckt år 1942

Insänt av Jan-Olof Gustavsson

 

”Svithiods” undergång

 

”Svithiod”, som förut tillhört det gamla segelfartygsrederiet Örnen, upplöst 1892, blev nämligen under en mörk natt med lätt tjocka överseglad och sänkt inom ett par minuter av en stor, bomullslastad engelsk ångare. ”Svithiod” kom från spansk hamn lastad med salt. Dess befälhavare var kapten Rudolf Bohlin, sedermera hamnlots i Göteborgs hamn.

Ångaren som framfördes med full fart, trots tjockan, träffade ”Svithiod” mitt för fockriggen och klöv henne i två delar. Babords vakt, som var till kojs, blev dränkt inne i den sönderkrossade skansen. Förste- och ende styrmannen, L Öberg, som var till kojs i kajutan, blev också dränkt, emedan han inte kom på däck, innan fartyget sjönk.

Styrman Öberg hade läst sjökaptens-examen samma år och utexaminerats på våren. I skansen voro två stycken under samma vår utexaminerade styrmän. Den ene, Nordlund, hade mönstrat som lättmatros, den andre, Amandus Utbult, som matros.

Då katastrofen inträffade fick Bohlin fatt i två livbojar. Den ene behöll han själv, den andre gav han åt Utbult, som stod närmast honom. Så kommenderade han folket till fartygets hak för att därifrån hoppa i vattnet vid hans nästa kommando. När det sjunkande fartyget blott hade själva poopen över vattnet, ropade Bohlin: ”Hoppa nu!” Så hoppade de ut i vattnet så långt från poopen som de förmådde, Bohlin och Utbult med var sin livboj krängda över sig, och stewarden, som hunnit upp ur kajutan, med ett träsofflock under armen.

Just som Utbult – vilken berättat händelsen för mig – kom i vattnet, sjönk fartyget, varvid en kolossal sug uppstod, som trots livbojen drog ner honom djupt under ytan. Det kändes, sade han, som om någon tagit fast i hans ben och underkropp och dragit honom ner i djupet, därefter fick han liksom en stöt, som hastigt förde honom upp till ytan. Så en ny dragning under densamma, fast ej så kraftig som förra gången, ej heller gick han denna gång så djupt och så återigen bars han hastigt uppåt. Sedan hade all sugning upphört och han låg där i sin livboj och försökte orientera sig.

På några meters avstånd låg kapten Bohlin mojt i sin livboj. Ett stycke därifrån låg kocken på sitt sofflock och syntes klara sig gott på detta. Så hörde Utbult ett svagt jämmerrop strax intill sig. När han såg dit, upptäckte han ett huvud endast till hälften över ytan och ett par plaskande händer, vars rörelser vittnade om, att mannen ifråga icke var simkunnig. Någon mer av besättningen varken hördes eller syntes till.

Efter några simtag var Utbult hos den nödställde kamraten och fann, att det var Nordlund, som just höll på att sjunka. Utbult fick i sista sekunden tag i hans ena hand och förde honom upp över vattnet. Nordlund var då så medtagen, att han nästan var medvetslös. Han hade varit under vattnet så länge, att han fått en del vatten i sig och förmådde knappt hålla sig fast i livbojen, medan Utbult gick ur densamma för att överlämna den åt Nordlund. Utbult var en god simmare och litade på, att han skulle kunna hålla sig uppe ganska länge utan hjälp, men hoppades också träffa på något löst, flytande föremål från vraket.

När han kommit ur bojen försökte han få Nordlund i den, men detta var icke så lätt, ty dels var sjöhävningen hinderlig, dels kunde Nordlund, så illa däran som han var, icke nämnvärt själv hjälpa till.

Amandus Utbult, en kraftig skärgårds-pojk från Öckerö, släppte inte taget så fort. Han föresatte sig, att rädda sin kamrat om det så skulle ske med sitt eget liv som insats. Först försökte han att få Nordlund på det enda riktiga sättet i bojen genom att låta honom så att säga dyka i den, gå med armar och huvud före. Men detta var omöjligt, Nordlund var så slut, att han icke kunde utföra denna rörelse. Han fick bara nya kallsupar för var gång han försökte. Då prövade Utbult på att lyfta bojen över Nordlunds huvud, medan han själv trampade vatten. Men det gick inte heller, för då höll Nordlund på att sjunka.

 

 

Utbult började bli förtvivlad. Det var inte annat att göra än låta Nordlund hålla sig fast i bojen, vilken då ställde sig på kant, varvid bärkraften blev mindre. Följden blev, att Nordlund allt som oftast fick huvudet under vattnet eller överspolades av sjöarna och blev allt mer utmattad allt eftersom tiden gick.

Ingen räddning syntes till. Dimman var stundtals inte tätare än att man kunde sikta ett fartyg på ungefär en halv latitudsminut (ca 900 meter). På detta avstånd från kollisionsplatsen hade ångaren, som sänkt ”Svithiod”, stoppat och satt ut båt för att där leta efter överlevande…

Efter ungefär en halv timme kom akterdelen av ”Svithiods” vrak, sedan saltet smält och runnit ut, upp till ytan på ett litet avstånd från dem. Förskeppet, som tyngdes ner av ankare och kättingar, flöt aldrig upp. Utbult föreslog då Nordlund att de skulle tillsammans försöka simma till vraket genom att Utbult bogserade Nordlund med livbojen. Nordlund å sin sida skulle försöka sparka på så gott han kunde. Men denne sade sig vara så slut, att han varken kunde göra några rörelser eller knappt orkade längre hålla sig fast i bojen. Han skulle ändå icke kunna ändra vraket också om han kom dit, sade han. Utbult tänkte då att ensam försöka uppnå detta. Han uppmanade därför Nordlund, att segt och krampaktigt hålla fast vid bojen tills räddningen kunde komma, vilket åtminstone borde ske, när det dagades med den trafik som fanns i ”Kanalen”. Men Nordlund var fullkomligt modlös, talade tara om att hans krafter voro uttömda, att det när som helst kunde vara slut med honom. Han bönföll Utbult, att ej lämna honom utan vara kvar tills han sjönk för att överbringa en sista hälsning till hans moder.

Utbult, som gjort så många förtvivlade försök att hålla både Nordlund och hans mod uppe gav nu upp hoppet och resignerade, då han hörde detta och såg hans bleka ansikte. Han beslöt att inte överge honom fastän han själv började bli trätt, trots att han klätt av sig det mesta i vattnet.

Han förstod, att slutet var nära för Nordlund och kunde ingenting göra.

Ännu en halv timme hade förflutit, dimman hade tätnat så vraket syntes ej längre. Den kalla dimman gjorde att Utbult frös om huvudet. Han doppade därför detta under vattnet, som var mycket varmare än luften.

Nordlund kunde ej längre tala. Utbult fick inte längre några svar på sina frågor. Han såg blott hur kamraten allt oftare kom under vattnet eller hur han allt sämre handskades med den livboj, som han fått till räddning. Själv i dödlig fara hängde han dock fast med sina ögon på sin kamrat och döende vän, simmande runt denne och trampande vatten alldeles intill honom. Ett par gånger, då Nordlund varit under vattnet rätt länge och Utbult då efter stora ansträngningar lyft upp honom, så att han fått huvudet över vattenytan, hade Nordlund, blek och stum, bara stirrat på honom, Så efter en kort stund såg Utbult honom åter gå under ytan, men denna gång släppa livbojen och sjunka i djupet.

”Nu gick han ifrån oss till kamraterna därnere”, sade han halvhögt för sig själv

Det kändes smärtsamt, nästan kusligt för Utbult, att åter gå i den livboj, som han offrat åt kamraten, men denne inte orkat begagna sig av.

Där lågo de nu i livbojar och på sofflock dessa tre överlevande från ”Svithiod” och väntade på räddning. Men när och varifrån denna skulle komma, om den överhuvud kom, det var en fråga, som ingen av dem uttalade, men som de alla säkert kände innerst inne under ängslan, tvivel och hopp.

Timme efter timme gick, intet hördes och intet syntes under mörkret och tjockan. En kall vind blåste dessutom, som kom dem att mest frysa om sina bara huvuden. Utbult för sin del fortsatte att doppa huvudet allt som oftast i vattnet.

Äntligen efter det några timmar förflutit hördes i närheten en mistlur från en seglare. Alla tre föllo då gemensamt in i höga nödrop, som de upprepade hela tiden mistluren hördes. Luren tilltog i styrka ett tecken på, att seglaren närmade sig och deras hopp steg. Men efter en stund minskade ljudet och de förstod, att seglaren passerat dem och nu avlägsnade sig, utan att deras rop uppfattats, fastän de använt sina lungors fullaste kraft. De fortsatte ändå att ropa trots att luren knappt hörde, men så återigen tilltog ljudet och kom så småningom allt närmare. Efter en stund var seglaren, en större fiskekutter, hos dem, och de blev – bärgade.

Ombord på fiskekuttern hade folket på däck icke hört nödropen, men skepparns hustru, som låg till kojs, hade däremot hört dem. Hon rusade därför upp på däck och sporde sin man om vem det var som ropade så förskräckligt på hjälp, Skepparn, som trodde, att gumman endast drömt, hånade henne med uttrycket: ”Du drömmer, käring, gå och lägg dig igen!” Eftersom även hon uppe på däcket icke kunde höra några rop, undrade hon, om hon verkligen misstagit sig. Åter nere i kajutan hördes ropen på nytt, fastän svagare än förut. Nu gav hon sig icke. Hon rusade åter upp på däck, tvingade ner sin man jämte bästemannen i kajutan för att övertyga dem om., att det verkligen var människor, som ropade.

Fastän nödropen nu voro svaga uppfattades de ändock av skepparn och hans bästeman. De sprungo genast upp, lade skutan för motsatta halsar och påträffade de nödställda efter en liten stund.

Fiskefartyget, som var på väg till Brighton för att där i Englands, åtminstone dåtida, förnämsta badortsstad avyttra sin fångst, ilandsatte här de skeppsbrutna, sedan Amandus Utbult fått på sig ett par gamla av tjära och fett nedsmorda byxor av engelskt skinn istället för dem, han tog av sig i vattnet.

Ryktet om att skeppsbrutna ilandförts spred sig blixtsnabbt i den lilla staden. Lorder, pärer, hertigar och allt vad förnämast fanns i Brighton kommo med sina ekipage för att ta hand om dem. De tävlade om ”äran” att få övertaga någon av dessa tre.

Utbult föstes, ja, nästan kastades in i en vagn så fin och elegant, att han aldrig tänkt sig en sådan lyx vara möjlig. Han blev förskräckt, när han på de ljusa sidenet upptäckte en stor smutsfläck från sina tjär-oljiga byxor. Han ville resa sig upp och visste inte vad han skulle göra av sig, men vagnens ägare, ”en utomordentligt fin och nobel herre, som såg ut som en prins”, uppmanade Utbult, att lugnt sitta kvar och inte bry sig om några fläckar. ”Det var bara intressant”, sade han, ”ty de kommo ju från en skeppsbruten, som han haft äran taga hand om”.

I tre dagar gingo dessa överlevande från ”Svithiod” omkring i Brighton och inbjödos i de förnämsta familjerna för att berätta dels om katastrofen, dels om andra upplevelser till sjöss. De åto, drucko och välfägnades så, att de under hela tiden gingo i ett enda ihållande saligt rus.

 

I Utbults släktkrönika finns två Amandus Utbult. Jag gissar att ovannämnde Amandus är Amandus Konstantin Teodor

Tabell 190

Sven Amandus Andreasson Utbult, son av Andreas Svensson Utbult, tab 189, f 5/6 1870 på Öckerö Sörgård. Gift 15/4 1899 med Alma Benedikta Martinsdotter, f 2/10 1878 i Kungshamns församling. Barn: adoptivdotter Ebba Margareta Utbult. Se tab 257

Tabell 292

Sjökaptenen Amandus Konstantin Teodor Karlsson Utbult, son av kofferdikaptenen Karl Aronsson Utbult, tab 291, f 28/10 1879 på Öckerö Sörgård, död. Gift 8/5 1909 med Ester Alfhilda Alexandra Petersson, f 3/7 1883 i Göteborg, Gamlestadens förs.

Barn:

Alfhild Konstantia Katarina, f 18/2 1910 i Kungälv, gift, utfl

Karl Gustav, f 21/6 1912 i Kungälv, gift, utfl

Greta Linnea, f 13/5 1914 i Kungälv, gift, utfl

Åke Vilhelm, f 29/9 1917 i Göteborg, Domkyrkoförs, d 16/4 1920

Änkefru Utbult äger fastighet på Öckerö men bor i Göteborg, Gamlestadens förs.

Jan-Olof Gustavsson