Livet i finnskogarna
Under många år har jag forskat efter min släkt i finnbygderna i Västmanland-Dalarna. Detta har givit till resultat att jag har kunnat fastställa min mors härkomst mycket långt tillbaka, generation för generation ända tills de första finska bosättarna som slog sig ner runt den sjö där hon växte upp. Under de gångna åren har jag också träffat släktingar som jag tidigare inte hade en aning om fanns till. Eftersom jag varje år besöker platsen där min mor föddes och samtidigt hälsar på mina kusiner däromkring så kan jag undan för undan komplettera det material jag tidigare har.
Min mor föddes vid en liten sjö som hette Mången och som ligger i nordvästra hörnet av Västmanland strax invid gränsen mot södra Dalarna. Vattennivån har höjts, men vid lågvatten kan man se de gamla husgrunderna. Historien om denna sjö och torpen däromkring skiljer sig kanske inte så mycket från andra finnbygder i landet. Vad som däremot skiljer sig är att det finns en mycket noggrann forskning gjord om Mången, som byn runt sjön kallas. Först kan nämnas en doktorsavhandling gjord av en präst, Per Jonsson i Landskrona, som också har sina rötter i Mången.. Den handlar inte bara om släktforskning utan mera om hur folk levde, deras möjligheter att överleva, kyrkans undervisning, hur rätten att äga den mark de odlade togs ifrån dem o.s.v. Vidare finns det en tidskrift som ges ut ett par gånger om året,” Finnmarken förr och nu”, varifrån jag också har fått värdefullt material. Det finns alltså utöver vad man hittar i kyrkböcker och mantalslängder andra källor att söka i. I denna artikel går bara att göra en sammanfattning av de resultat jag kommit fram till.
De första bosättarna
De första finnarna bör ha kommit till Mången i början av 1600-talet. Finnarna som då slog sig ner här behövde inte betala skatt de första sex åren. Dåtidens invandring av finnar kan inte jämföras med vår tids invandrare. Finland var då en del av Sverige och de finnar som då flyttade hit behövde inte passera någon gräns. Språket var förmodligen till mitten av 1700-talet finska. Det finns gott om finska namn på t.ex. berg och sjöar i finnbygderna. Palahöjden, Pikoberget, Peckaberget, Rackamossen, Mockan för att nämna några. Från Dan Anderssons dikter finner vi namn som Paiso, Paljaka, Luossa, Kestina, platser som ligger nära Mången. Även personnamn som härstammar från den tidens invandrare lever fortfarande kvar.
På en karta från 1696 kan man se att det finns två bosättningar vid sjön, en på västra och en på östra sidan. Bebyggelsen väster om sjön är Matts Mattssons, 1658-1713 och öster om sjön Lars Olssons, 1665 –1738. Matts Mattssons far hette Matts Jakobsson, en person som det finns anledning återkomma till. Detsamma gäller Lars Olsson. Från denna tid och fram till förra seklets början finns brukarna av de olika torpen, som vid sekelskiftet 1800-1900 var ca 20 stycken, dokumenterade och ägarna till varje torp angivna år från år.
Av Helge Svensson
Vad som hände i Mången, liksom i andra byar, var att de områden och den mark torparna brukade fråntogs dem. Den arvsrätt de tidigare trodde sig ha haft gällde inte längre. Hällefors silververk kunde nämligen uppvisa ett kungligt donationsbrev från 1686 där det framgick att Hälleforsverket ägde och kunde disponera marken efter eget gottfinnande. Till Hällefors silverbergsting 1790 hade direktören för Hälleforsverket låtit instämma Pål Hindersson (1735-1809), som vid den tiden hade det torp som låg öster om sjön, och som hade gått i arv från den förste ägaren Lars Olsson. Bergtingsrättens dom innebar att Pål Hindersson fick lämna ifrån sig sin jord (Pål Hindersson var min mormors mormors farfar).
Pål Hindersson fick stanna kvar i sitt torp, men fick börja göra dagsverken för Hällefors silververk. Han fick också behålla ”röjselrätten”, d.v.s. rätten att själva odla marken, hålla sig med husdjur etc. Men Hälleforsverket skulle ”efter prövning och laga värdering njuta ersättning för röjsel och uppodling”. Vad de nu ägde och kunde lämna efter sig var röjselrätten, men inte marken. De dagsverken som skulle utföras på den tiden bestod ofta av skogsarbete och kolning av milor. Det var ett tungt arbete som krävde stor skicklighet som torparen inte ensam kunde klara utan där han fick ha hjälp. Ofta var det hustru, barn och pigor som fick rycka in. Träkolet som framställdes och levererades till de närliggande bruken var en nödvändighet för framställning av järn och silver.
200 år senare
Min mor, som hette Signe, föddes 1901 i ett av torpen i Mången kallat Danielsstället. Torpets namn kommer efter hennes morfar som hette Daniel Olsson (1828-1910) och gift med Anna Jansdotter (1832-1907). Hit hade dom kommit i slutet på 90-talet från ett annat större torp i södra delen av sjön, Heden, ett torp som Daniel tillträdde när han gifte sig med Anna 1854. De markområden han hade att bruka där var ganska stora, och man får väl förmoda att han inte längre orkade med, särskilt som de flesta av de elva barnen, alla födda i Mången, nu var utflugna. Från husförhörslängderna ser man att dom nästan alla lämnade hemmet vid 17 års ålder för att ta arbete på annat håll, pojkarna som drängar och flickorna som pigor. Att alla barnen kom upp i vuxen ålder är anmärkningsvärt eftersom barnadödligheten var hög. Det kan ju tyda på att tillgången på mat varit ganska god trots stor familj De flesta barnen gifte sig och flyttade från orten. De fick också många barn, Daniel och Anna fick över 50 barnbarn. Men många dog i tidig ålder. Lungsoten skördade många offer.
Daniel var en av många torpare som fick göra dagsverken för de närliggande bruken Karlsdal,
Sävenfors, Silken o.s.v. Hans huvudsakliga syssla var skogsarbete, t.ex. timmerhuggning, milved, bloss, kastvved, kolbottnar, trämasseved etc. Men i hans arbetsuppgifter ingick också andra sysslor såsom rödfärgning och reparationer av byggnader, vägunderhåll mm. Detta får man fram ur Hällefors bruks avräkningsböcker som finns bevarade i deras arkiv i Forshaga. Här ser man också hans inkomst som var
mycket varierande. I dessa böcker kan man också se hans uttag från bruksmagasinet. Mest var det spannmål, som
han tydligen inte själv kunde odla i tillräcklig mängd. Men det var också mycket annat. Mest sådant som behövdes för livets nödtorft såsom ärter, torrfisk, sill, saltvaror, liar, hö och halm, tobak, medikamenter o.s.v. Att vid dåliga tider och vid nödår kunna ta ut varor och material från bruksmagasinet får kanske anses vara en viss trygghet för familjen. Dessa varor skulle visserligen betalas, men den skuld han eventuellt hade vid årets slut var aldrig större än han klarade av att komma på plussidan igen. Daniel finns med i avräkningsböckernna till 1895, alltså det år han fyllde 67 år.
Något bör kanske nämnas om min mors skolgång. Det fanns en skola i Mången på östra sidan sjön som emellertid lades ned på 1890-talet. Där hade en lärare som hette Tillman verkat i över 30 år. Omkring sekelskiftet byggdes en ny skola i Loxhöjden, en plats några kilometer fågelvägen öster om Mången. Där fick de barn som bodde öster om sjön börja. Skolhuset finns fortfarande kvar men användes till annat. Signe började småskolan då hon var sju år. Det blev över en halv mil var väg att gå genom skogen. Hon har berättat att hon alltid gick och tittade efter ett lämpligt träd att klättra upp i om det skulle komma någon älg. I examenskatalogen från 1908 ser man att hon det året gått i skolan 76 dagar, sjuk två, fått lov sex, och varit borta utan lov en dag.
Efter tre år fick hon börja i folkskolan. Där gick hon i fyra år då hon slutade. Sista året, vårterminen 1914, var hon borta sammanlagt 18 dagar utan lov och fem dagar var hon sjuk. Hon var också borta två dagar i ”brist på kläder och skor.”
1907 dör Anna och 1910 Daniel. Kvar i torpet fanns nu Signes mor Augusta med tre barn samt Augustas bror Johan. Innan Augusta dör 1918 i tuberkulos har barnen flyttat hemifrån. Signe flyttade först till Vansbro och senare till olika platser för att slutligen hamna i Göteborg där hon gifte sig 1925..
Personer jag mött
Under de år jag har forskat i släkten har jag gjort många trevliga bekantskaper, många gånger av rena tillfälligheter. En gång då jag sökte efter Daniel Olssons födelseplats i Nitten, fick jag tips av en man vid vägkanten vart jag skulle vända mig. Den man han menade bodde i en avlägsen stuga ett stycke bort.
Där träffade jag Olle och hans hustru. Olle hade bott i Nitten sedan länge. Han var mycket
tillmötesgående, som nästan alla är när man frågar om gångna tider. Han visade mig runt på platsen. Liten till växten med en dolk hängande bak i byxlinningen var han trots hög ålder mycket rörlig. Det var svårt att hålla jämna steg med honom. Han visade mig resterna efter de gamla finntorpen som legat där. Efteråt inne i stugan hade vi en trevlig pratstund. Det visade sig då att han mycket väl kände till min mors släkt. Han visste också att jag hade en släkting som bodde ett par kilometer längre in i skogen. Det visade sig vara en kusin till min mor, Hildur i Rifallet, som jag senare haft mycket kontakt med. Vem var då Olle? Han var en äldre bror till författaren Nils Parling, som skrivit många böcker som ofta handlat om folket i bygden. Nils Parling är fortfarande aktiv och varje sommar anordnas ”Parlingdagen” i Strömsdal då ett pris delas ut till någon sångare, författare eller en person som på något sätt gjort sig förtjänt av priset. Jag missar sällan denna dag.
Gubben i stugan
Hildur i Rifallet är också en något annorlunda person. Efter att för några år sedan ha blivit änka, bor hon fortfarande ensam kvar på gården i Rifallet. Det är en gammal by som liksom så många andra byar i finnbygderna numera är nästan helt avfolkad. Genom Hildur kom jag i kontakt med Ragnar Fredriksson, en välkänd profil i södra Dalarna. Han bor i gården Kestina, några kilometer från Hildur, helt ensam utan närmare grannar. Han gjorde sig vida känd efter en TV-inspelning om honom och hur han levde i sin stuga. Filmen har visats flera gånger, även utomlands. Det visade sig efter lite letande i kyrkböckerna att hans mammas halvsyster Astrid Sund, som vi även besökte, var min mammas kusin. Så kan det bli. Sedan dess besöker jag Ragnar var gång jag är i trakten och talar ofta med honom i telefon. Han har nu blivit sådan kändis att det ibland kommer turistbussar till hans stuga. Ragnar fyllde 80 år i höstas. Då blev han tyvärr sjuk och vid kalaset i Ludvika, anordnat av kommun, fick systern Signe rycka in.
Det visade sig också att Ragnars farfars mor Kristina Andersdotter var Dan Anderssons faster. I en av Dan Anderssons bidrag i Svenska Turistföreningens Årsskrift från 1918 berättar han, hur han 1911 vid ett av sina besök på Kestina vid höbärgningen, var med och körde Ragnars farfars far Karl-Ludvigs stoft på ”en slep miltals över skogarna fram till kyrks.” Dan Anderssons far föddes i ”Bränntjärnstorpet,” som ligger någon kilometer från Ragnars hem.
Det är inte utan att man får en alldeles särskild känsla när man besöker Kestina. Ragnar är som man föreställer sig honom i filmen, lugn och gästvänlig. Under sitt verksamma liv var han skogshuggare. Han bjuder gärna på hembakta bullar som han fått från Hildur som skickat dom med postbilen. Han har numera dålig syn men får hjälp med vedhuggning och andra grövre göromål av släktingar och vänner, och det har han många.
Matts Jacobsson (1635-1681)
Vid Grythytte sommarting 1666 förklarade sig Matts Jakobsson Muhoinen ( det finska släktnamnet ) ”vilja upptaga Mången, som en lång tid legat öde”. Landshövdingen gav honom därvid rätt att ”njuta de ägor både i lands och strand, som till be:te torp legat hava”.
Han fick snart bekymmer med sina grannar som han anklagade för att ha bränt upp ett hus på en holme i sjön. Han blev snart själv anklagad för en rad stölder, slagsmål, rymning från knekttjänst, stulit 200 daler kopparmynt från sin halvbror samt medverkat till trolldom. I Filipstad skulle han ha skurit ned en hängd tjuv och behållit repet som denne hängt i, rep av hängda ansågs ha en särskild kraft som trollmedel. När gevaldigern senare skulle häkta honom skulle Matts skjuta honom men geväret klickade. Han står antecknad som ”skogslöpare” 1678-1681.
Han hamnade emellertid inför tinget i Grythyttan 1781 och fick stå till svars för sina handlingar. Han dömdes där av häradsrätten ”sig självom till straff och androm ogudaktigom till sky och varnagel till gren och galge efter Sveriges lag och straffordningen”.
Efter att ha läst denna förskräckliga historia kunde jag inte motstå frestelsen att besöka en av Grythyttans avrättningsplatser som fortfarande finns spår efter. Platsen är belägen nära vägen mellan Hällefors och Grythyttan, ganska gömd i snårskog och svår att hitta. På berghällarna där finns inristat många namn och årtal efter avrättade samt en del andra figurer t.ex en kyrka
och ett solur. Utrustad med en påse mjöl och en liten borste samt kamera fick jag letat rätt på platsen. Genom att strö mjöl på ristningarna och försiktigt borsta så blev tecknen tydligare och gick att fotografera. Under mitt arbete där tyckte jag mig allt tydligare höra rop och kvidanden varför jag avslutade fotograferingen och skyndsamt lämnade platsen. Någonting som påminde om Matts Jakobssons avrättning hittade jag dock inte.
Straffrättshistorik
Dödsstraff verkställdes genom bålet, galgen eller svärdet. Mördare bestraffades nästan alltid med döden. För barnamord (vilket förekom ofta) dömdes ibland bägge föräldrarna. För misshandel med dödlig utgång dömdes ibland dödsstraff, med eller utan benådning och ibland endast böter, dessa var oftast låga.
För stöld dömdes man efter det tillgripnas värde och om den dömde gripits på bar gärning eller ej Om stölden varit uppenbar skulle tjuven hängas, i annat fall böta 40 marker. Om värdet på det stulna var lågt kunde man bli dömd till hudstrykning eller avhuggning av handen.
Första och andragångstjuvar dömdes till böter, tre gånger det stulnas belopp. Fanns inget att betala med dömdes gärningsmannen till att slås i järn, straffarbete eller att löpa gatlopp. Dömdes man till ett gatlopp, fanns chansen att man kunde klara sig, men blev man dömd till två gatlopp, var man så att säga ”dödsdömd.” Efter vägkanten stod folk med käppar och andra tillhyggen, och det var fullt tillåtet att slå de dömda tills de stupade….För tredjegångstjuveri dömdes oftast till döden, liksom för tvegifte. För tidelag dömdes till döden genom att brännas på bål liksom för hor, men fr.o.m. 1653 infördes bötesbelopp vid enkelt hor, 80 mark för gift man, 40 mark för ogift.