En gång i slutet av 30-talet blev jag av en klasskamrat övertalad att bli chokladförsäljare på skärgårdsbåtarna. Någon kanske minns gottpojkarna med en låda på magen som gick omkring och sålde karameller och choklad. Efter att fyllt lådan med attraktraktivt innehåll på ett kontor nära stenpiren, bar det av ner till båten. Jag blev installerad tillsammans med någon av besättningen i en hytt under däck. Färden ut till skärgården gick försäljningen till en början segt och jag var lite sur. Jag måste ändra försäljningstaktik. Jag kom på att om jag ropade så att jag hördes, det gjorde gottpojkarna på Ullevi, så skulle nog försäljningen gå bättre. Sagt och gjort. Jag tog mod till mig och när jag kom fram till dörren till den öppna delen av övre däcket akterut så hade jag bestämt mig. Nu skulle jag ropa. Jag tryckte upp dörren och innan jag hann stänga den så ropade jag så högt jag kunde choklaaaad ! Men det var bara så att strax på andra sidan dörren satt Anna-Greta Larsson som bodde i gården bredvid våran på gatan där jag bodde i Brämaregården. Hon var lika gammal som jag. Jag glömmer aldrig hur hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke. Jag har aldrig känt mig så dum varken förr eller senare. Detta var något jag inte hade räknat med, att träffa någon jag kände. Sedan blev det inte mera ropat. Men dagen gick och jag började tänka på hur jag skulle komma hem. Jag frågade när vi skulle vara i Göteborg igen. Nej, båten skulle inte tillbaka till stan. Nu var goda råd dyra. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, och förresten hade vi ingen telefon hemma. Efter en överläggning med besättningen, som säkert tyckte synd om mig, fick jag rådet att gå av i Kalvsund och där invänta en båt som skulle in till stan. Lugnad, och med en halvsåld låda choklad, blev jag ilandsatt på Kalvsunds brygga. Tiden gick och så småningom kom båten. Efter lite övertalning fick jag komma ombord, och efter ett par timmar var jag tillbaka på stenpiren, eller var det träpiren. Så var det dags att redovisa försäljningen för honom som jag fick jobbet av. Han frågade varför jag kom så sent. Och jag förklarade. När han hade räknat pengarna tittade han på mig och frågade om jag hade ätit någon choklad. Han tyckte att det var väl lite pengar för det jag hade sålt. Och jag förklarade. Det blev inte så mycket förtjänst för en dags arbete, men det räckte i alla fall till bussbiljett för 10 öre från Lilla Bommen och till Brämaregårdens kapell. Någon sjöman blev jag aldrig. Kriget kom emellan och det blev jobb på varv istället. Men dagen efter kunde jag i alla fall skryta för kompisarna att jag hade varit till sjöss. Det blev ju faktiskt inte bara en, utan två gånger (första och sista). Det är kanske inte så underligt att jag tänker tillbaka på denna dagen när jag passerar eller befinner mig på Kalvsunds brygga.

Helge