Ett urklipp ur tidningen Västkustfiskaren från 1950-talet

Insänt av Bengt Knutsson

Julen är en familjens och släktens högtid framför andra. Då samlas man och gläds åt att få vara tillsammans. Men jul är också minnenas högtid. Det är den tid, då på ett alldeles särskilt sätt minnet manas fram av nära och kära som kanske fått sluta sitt jordeliv.

På Knippla, en liten ö i Göteborgs norra skärgård var inte julen år 1900 en glädjens högtid. Det är den tid, då på ett alldeles särskilt sätt minnet manas fram av nära och kära, som kanske fått sluta sitt jordeliv. Det dröjde fortfarande kvar ett sorgens tunga dok från en svår olyckshändelse som timade samma höst närmare bestämt den 13 november.

Fiskaren Pontus Karlsson, Knippla, berättar för Svenska Västkustfiskaren om de minnen han har från dessa dagar. Han var då själv 22 år gammal och minns allt som om det hänt nu i dagarna.

På Knippla fanns vid den tiden ca 65 hus med omkring 300 invånare. Sedan dess har antalet både hus och invånare fördubblats. Där fanns 12 större fiskebåtar, som höll en längd av 40 fot eller däromkring. På Knippla såväl som på alla de andra öarna fiskare vi med garn efter sill och makrill, samt med backor mellan garnfiskena och vintersillfiskena.

Den 13 november blåste det en sydostlig storm över den bohuslänska kusten. Sillgarnsbåtarna låg inne i Marstrands hamn och väntade på att det skulle stillna av så att de kunde komma ut på fiske. Men vinden stillnade inte. Den ökade istället. På middagen kryssade båtarna hem den ene efter den andre. Det var ju innan motorerna fanns i fiskebåtarna.

Allt eftersom Knippla-båtarna anlände tog de tag vid sina förtöjningar öster om ön. Någon hamn fanns inte på den tiden, utan båtarna fick förankras ute på bukten, och så rodde man med jullar in till samhället. Det var ofta förenat med svårigheter att frakta besättningarna fram och åter, varför till detta användes stora kraftiga båtar i vanliga fall.

Då skymningen började falla, denna för Knippla så ödesdigra eftermiddag, hade samtliga båtar anlänt, utom Lejonet. Men även denna kom i skymningen och tog tag vid sin förtöjningsboj. Det fanns som vanligt ett och annat att ordna med ombord, och innan männen på Lejonet var klara att ro i land hade det djupa novembermörkret sänkt sig över samhället.    Det var därför ingen som såg den tragedi som utspelades endast några hundratals meter från männens hem.

Som förut nämnts blåste det en sydostlig storm denna dag. Då vinden stryker längs efter fjorden blir det ganska svår sjögång där båtarna då låg för sina förtöjningar. Då Lejonets 7 man starka besättning, kommit i den slup man skulle använda för att ro i land, råkade denna vattenfyllas och kantra. I det tjocka mörkret såg männen knappast varandra, där några av dem först klängde sig fast vid slupens kanter. Av de sju kunde emellertid de sex simma, flera av dem var förresten duktiga simmare. Dessa tyckte det gick för sakta att driva ner mot stranden på Källö, den med Knippla sammanhängande ön. De släppte därför taget den ene efter den andre för att simma mot land. Den icke simkunnige Axel Widegren en ungkarl som var anställd som fiskardräng som det då brukades, höll sig emellertid krampaktigt kvar vid slupen. Det visade sig senare att denne blev den ende som räddades till livet!

Slupen drev så småningom ner i den vik där Knippla Skeppsvarv nu är beläget. Stelfrusen som Widegren var, lyckades han dock kravla sig i land och med stor svårighet ta sig fram till bebyggelsen. Han fick krypa på alla fyra i den oländiga terrängen, då det var så mörkt att han inte kunde se handen framför sig. Av kamraterna såg han inte till en enda, varför han tog för givet att de gett sig av hem, allt efter som de nått land. Att de alla omkommit kunde han inte ana.

Så fort han nådde fram till husen stod det genast klart vilken fruktansvärd olycka som hänt, då fortfarande ingen av de andra männen kommit hem. Vi gick då man ur huse för att söka efter de förlorade. Stormen tjöt och dånade och blåste gång efter annan ut de lyktor som vi hade med oss för att kunna lysa oss vid sökandet. Det blev den ena gången efter den andra att söka bakom någon stor sten eller klippavsats för att åter få tänt lyktorna.

Nedanför en brant klippa tyckte vi att något låg och slog i se svåra bränningarna. Vi slog ett rep om livet på en av de yngre fiskarna och firade ner honom. Han lyckades också få tag i mannen. Det var Karl Mattiasson. Men han var då redan död. En luftblåsa i hans kläder hade emellertid gjort att han inte gått till botten.

Trots ivrigt sökande denna kväll kunde vi inte finna spår efter några av de andra. Den hemska verkligheten stod klar. En djup sorg sänkte sig över det lilla samhället.

Nästa dags morgon började draggningarna efter de förolyckade och man hittade dem så en efter en. De simkunniga hade tydligen simmat rakt undan vinden och därför hamnat nedanför de branta klipporna, där det var omöjligt att ta sig upp. Hade de kunnat komma endast något femtiotal meter längre västerut skulle de kommit till den vik där slupen drev in.

Någon vecka senare begravdes samtliga de förolyckade på Öckerö kyrkogård. Vid denna svåra olycka omkom följande personer, alla var i sina bästa år:

Skepparen Elis Hansson, änkeman efterlämnande 4 barn, fiskarna Karl Mattiasson efterlämnande hustru och 2 barn, Olaus Pettersson efterlämnande hustru och 3 barn, Johan Petter Sahlkvist efterlämnande hustru och 4 barn, Karl Andersson efterlämnande hustru och 4 barn, samt August Magnusson som var ogift.

Sammanlagt 17 barn blev denna kväll faderlösa och fyra kvinnor blev änkor. Men då alla på ett sådant samhälle är som en familj kan man förstå vilken fruktansvärd sorg som drabbade invånarna.

En tid senare anlände dåvarande landshövding Lagerbring till Knippla för att tala tröstens ord till de sörjande samt för att bringa någon ekonomisk hjälp till änkorna. Han undrade då om det inte skulle vara lämpligt att försöka få till stånd en hamn på Knippla. De små utgifterna som samhället skulle svara för själv avskräckte emellertid fiskarna, varför de egendomligt nog avböjde hjälp i detta hänseende. Därför fick det också förflyta närmare fyrtio år innan någon hamn kom till utförande på denna plats.

När man ändå är i tankarna vid händelser vid sekelskiftet kan det kanske vara på sin plats att nämna om att vintern 1900 var en verklig nödvinter i skärgården. I tidningen Förposten som vid den tiden utkom i Göteborg fanns vid ett tillfälle en visa varav Pontus Karlsson fortfarande minns två verser:

Nödvintern 1900 har tagit ut sin rätt,

bland fiskarnas befolkning på mångahanda sätt

den klagan höres vida av gammal och av ung

att fiskaren får lida av fattigdomen tung.

Var annan fiskarkoja snart öde tom får stå

uti den svenska skärgården bland klipporna de grå

de unga övergiva båd nät och fiskebåt

och ut i världen kliva på bättre levnadsstråt.