Musik och släktforskning

Av Henrik Karlsson

Släktforskning kan liknas vid att lägga pussel. Varje bit bidrar till helheten. Ibland kan en bit tyckas obetydlig, men kan tillsammans med andra ge lösningen på ett problem. Ibland kan en bit sökas utanför det område där man brukar hålla sig. Kan t.ex. musik bidra till släktforskning? I det följande skall jag redogöra för vad man med tur kan hitta där och hur man på oväntade vägar kan få kännedom om gäckande förfäder.

En kväll i juli 2001 gick jag till Societetsparken i Varberg, som inte ligger långt från mitt hus, för att lyssna på den musik som spelas varje kväll under semester-perioden. Just den kvällen var det min gamle klasskamrat Malte Krooks band KAL som spelade och sjöng. Bl.a. sjöng de gamla sjömansvisor. Det hela uppskattades mycket av de många åhörarna. Efteråt sökte jag upp Malte och pratade en stund. Han berättade då att han börjat släktforska. I min bok "Havet var vårt liv" hade han upptäckt ett namn som han kände igen från sina visor. Det var båtsmannen Anders Eriksson Flöja. Mellan sonen Gabriels födelse 1719 på Kalven och Anders död 1744 hos sonen på Hälsö var hans öden okända. Men Malte sade: "Jag vet var han höll hus då!"

Jag fick nu veta att Anders Flöja var matros på det ostindiska fartyget Stockholm, vilket mellan december 1737 och juli 1739 gjorde en resa till Kanton i Kina och tillbaka. Efteråt skrev Anders en visa, "Kom lustig Camerater", om resan. Den publicerades första gången 1740. Anders Flöjas visa innehöll ursprungligen 57 strofer och kom ut som skillingtryck i nio upplagor till 1802. Den anses vederhäftig vad gäller fakta, med en färgrik beskrivning av resrutten, fjärran länder och navigation. Visan kompletterar de mera kända berättelserna av skeppsprästerna Wallenberg och Osbeck, vilka skrevs senare. Flöja skrev inte bara en sjömansvisa, utan även den svenska versionen av visan "Till Österland vill jag fara". Den finns nu, liksom "Kom lustig Camerater", hos Öckerööarnas släkt-forskarförening.

Vår matros hade tydligen en diktarådra. Det skulle man av övriga källor inte förvänta sig av en båtsman med anknytning till Öckerö socken. Vem känner till någon mer sådan på 1700-talet? Malte berättade att han hämtat sin visa av Anders Flöja från en bok om sjömansvisor ("Sjömansvisor", red. Monica Lantz). Jag har nu lånat hem och läst den. I boken skildras sjömanslivet i poetisk form. Det innebär att vissa detaljer överdrivs och förvrängs, men andra detaljer är verkliga och ger ytterligare en dimension till våra förfäders liv. Det var mycket vanligt att man sjöng visor medan man seglade för att få mer energi att hala i rep och för att få en ökad sammanhållning ombord. Sånger om förlisningar förevigade människor och fartyg som förolyckades. Andan och innehållet i visorna ger en bild av sjömännens och deras familjers glädjeämnen och sorger. Denna och andra böcker om sjömansvisor och andra visor (t.ex. om lotsar) är väl värda att studera för att berika kunskapen om den tid de handlar om.

Jag har nu fått hem en kopia av originalet och skrivit rent visan med modern stil. Ursprungligen användes den tyska stilen, vilken med den tidens tryckteknik och överföring via mikrofilm och xeroxkopiering gör tolkningen av vissa delar svår. Dessutom försvåras läsningen av diktarens poetiska frihet att ändra på ord för rimmets och rytmens skull, liksom att det rör sig om ålderdomliga begrepp inom sjöfart och geografi. Med reservation för någon liten feltolkning lämnas här nu en utskrift av visan i sin helhet.