(ännu ett urklipp, undertecknat FoBy, men inte heller här finns vilken tidning det är taget ur)

När skymningen lägrade sig över ön och det trolska skenet från solnedgången låg över det höga berget Odeslätt – då kom Lovida på besök. Lovida knackade aldrig utan gick rakt in och hälsade och hon neg alltid då hon hälsade.

Det tyckte vi barn var så fint. Lovida trodde på spöken och när hon kom visste vi att det alltid skulle bli något spännande. Vi brukade krypa ihop invid symaskinen och då historierna började var vi tysta som möss. I vanliga fall var vi alltid så noga med att fotogenlampan skulle tändas innan det blev mörkt – men just då var vi inte så noga med att det blev tänt. Det var ju så kusligt spännande detta med spöken och andra skepnader som den och den hade sett.

En del av historier som jag kan minnas var de här:

”Anna på Hamna och Klara hade varit ute och gått sent en kväll och då hade dom fått se två livs levande tomtenissar”. – ”Nämen, det menar du väl inte”! hörde vi mamma säga.  – ”Jojomen, dom hade sett dom, två stycken riktigt vanliga små nissar med röd luva på sig. Och både Anna och Klara blev alldeles ifrån sig av vad dom såg”.

Och en annan gång då dom kom från Öckerö sent en kväll hade dom fått se den store, svarte hunden, som flera andra också har sett. – ”Men vad är det för en hund då”? undrade mamma. – ”Jo, ni mor”, sa Lovida. ”Det är ett stort, svart as, som brukar visa sig på Kanndalsliden på Öckerö. Det är många som sett den! Och den brukar komma med brännande fart och elden står ur käften på den. Så den har sannerligen inget gott med sig! Sådant kan man blir dödsförskräckt för”.

Det var ju grejor att höra på, men då Lovida sa, att elden stod ur käften på den svarta hunden, då höll vi varandra i händerna för det verkade så hemskt kusligt, men ack så spännande. Och Lovida fortsatte: - ”Det var sannerligen inte bättre för Alban och Johannes på Hamna. Dom hade varit nere i Bådevi en natt för att se till båtarna. När dom sen gick hem över berget, så började småstenarna hagla efter dem. Och gastarna ropade: - ”En kort och en lång. Töj han, töj han”! Så dom fick lägga benen på nacken och skynda därifrån för livet”.

Det hör också till historien att sedan Johannes hade berättat om denna upplevelse några gånger blev han kallad för ”Långtöjen” och det fick han heta livet ut. Det är inte nådigt när spöken ger en öknamn.

Men Lovida var inte färdig ännu, hon hade mer att förtälja: - ”Ni kommer väl ihåg den stora dockan, den som Petter Märs fann nere vid badstället” (Det som Lovida kallade docka var en stor kvinnofigur som hade suttit som galjonsfigur på ett fartyg). Jovisst, den hade alla hört talas om. Petter hade burit hem figuren och lagt den i källaren. Men varken han eller hans fru Alma fick ro en enda natt för den här kvinnans skull. Hon levde rövare varenda natt nere i källaren som om det hade varit ett levande fruntimmer. Det stampade och mumlade, knarrade och hade sig på allehanda sätt. Och frågan var om hon inte även pratade ibland också. Så en dag sa Alma till Petter: - ”Skall du ha de däringa ”fanteverket” i källaren, så flyttar jag härifrån”! Men det ville ju inte Petter. Så en dag tog han den fina kvinnan i famnen och bar henne ner till ”Båtmans Bratt” och kastade henne tillbaka i havet. Sedan blev det tyst i källaren och både Alma och Petter fick vara ifred. Havet var väl hennes rätta element och ingen lär ha haft något besvär med denna sjöjungfru sedan dess.

När berättelserna hunnit så långt ville vi gärna tända ljuset. Innan det blev gjort rörde vi oss inte ur fläcken. Och ibland tyckte vi att det hördes ljud nere från vår källare också – även ifrån vinden för den delen. Pappa hade ju berättat att allt virke som fanns i den lilla inredningen som var på vinden var ifrån en skuta som hette ”Svolder”. Den hade strandat utanför Vinga och allt virket från trälasten drev iland på holmarna utanför Fotö och Hönö så det var bara att bärga och köra hem.

Och vem vet, kanske Petters stora docka hade suttit på den här skutan och kunde en trädocka knarra och mumla, så kunde väl även dessa plankor göra det …. Och vi hade ju tydligt hört på somrarna då vi låg i skrubben på vinden att det smällde och knäppte i plankorna i väggen. Det ar kanske något särskilt med sånt där, som varit i beröring med havet.

Kanhända var det näcken som var och slog näven i väggen och ville ha sitt vrakgods tillbaka. Nej, man kan aldrig vara riktigt säker.

Det ä’ ju så mööt som ä’ kônstit!