Insänt av Gun Jonsson

Krig och mobilisering var samtalsämnena på Knippla den våren, som det väl var överallt för övrigt. Danmark var invaderat. Norge stod på tur. Då meddelade de styrande att alla familjer med någon släkting eller bekant på fastlandet, skulle lämna ön.

Vår familj hade mormor och morfar i Glose, Torsby, så det bar iväg dit. Pappa stannade kvar för att se till huset och försöka jobba som vanligt. Det var mitt i skolterminen, men skolan slapp vi inte! Det blev att ta sig till Glose skola och fortsätta där. Vi var två av fem syskon som var i skolpliktig ålder.

Första dagen började med snöyra – det var ju april – morfar tyckte synd om oss och tog ut häst och kärra. Gissa om vi blev begapade! Ingen anlände någonsin till skolan med hästskjuts. Några hade cyklar, men de flesta gick till skolan. Det kändes pirrigt, sedan tidigare var vi bekanta med magister Hellsten och hans barn och även ett par andra, men de flesta var ”obekanta storheter”. Vad sedan undervisningen anbelangar, va allting så annorlunda både vad beträffar innehåll och böcker. Inte vet jag om vi lärde oss något, men vi var ju i skolan i alla fall!

Det som skilde mest – och som vi tyckte var väldigt spännande – var matrasten. Vi fick ta matsäck med och äta i skolan! Det var barnen från Knippla inte vana vid. Där gick vi hem och åt på rasten. Här satt vi inne i skolsalen – eller ute vid bra väder – och packade upp våra smörgåsar och vichyvattensflaskor med patentkork, innehållande ljummen mjölk – någon gång likaledes ljummen kakao. Det kändes lite underligt först, men man vande sig fort.

Vägen till och från skolan tog väl normalt en halvtimma. Dock blev den sällan ”normal”. Det fanns så otroligt mycket att se och upptäcka runt denna väg! Det mest spektakulära var nog en vessla vi stötte på en morgon, på väg till skolan, dessvärre. Vesslan hade bo under mjölkbordet där vi satt oss för att vila en stund Den blev väl irriterad av pladdret, kanske hade den ungar där. Den kom fram, väsande och visade sina små vassa tänder. Där satt vi fyra – ganska rädda – barn på nio och elva år. Inte förrän vesslan drog in nosen igen vågade vi oss ner på marken.

Klocka var det ingen av oss som hade, men när vi kom halvvägs hörde vi skolklockan ringa. Oh, ve och fasa!! Vi skulle komma för sent! Det var två slokörade par som slank in, ett i småskolan och ett i storskolan. Vi möttes av gliringar och skratt och fick från magister Hellsten rådet att låta bli raster under vägen i fortsättningen. Detta råd tog vi ”ad notam” så resten av terminen kom vi i tid. Istället avsattes längre tid till hemvägen. Ofta fick vi sällskap även av dem som bodde åt motsatt håll – var väl lite extra spännande med ”nyingarna” kan man tro – så om VI kom sent hem, måste de andra ha varit extremt sena.

Kriget, som rasade utefter vår kust och i Norge, har jag inget minne av att vi talade om dessa månader. Så mycket annat var i fokus för oss barn, att det som ute i havsbandet varit högst påtagligt, med krigsfartyg och flyg på syn- och höravstånd, där i sommaridyllen, totalt försvann.

Två månader av vårt liv flög iväg! Examen kom med ”Den blomstertid nu kommer” i en skola som inte längre var främmande, och som vi aldrig kommer att glömma!