Insänt av Ingalill Hansson

Breven kommer ursprungligen från Ingalills systers svärmors moster, hon skrev hem till sin syster och svåger hemma i Båstad. Brevskriverskan Elise föddes ca 1868 i Dearp, Västra Karup (L). Hon var gift med Karl Andersson och de flyttade till Eveleth i Amerika ca 1890-93, då hon var ca 22 år. Där föddes deras 6 barn, varav 2 drunknade. Hon flyttade 1925 till Minneapolis och bodde där fram till sin död.

Vi har fått ta del av 13 brev som Elise skrev till bl.a. sin syster och svåger Emma och Oskar Svensson. Det är svårt att få någon sammanhållning i breven men de visar ju ändå vad som brevväxlingen i stort hade för innehåll. Det var både viktiga och i våra ögon mindre viktiga händelser. Vi har tagit med tre av breven, det sista är daterat 1928 och i det märker man att många av de svenska orden har bytts ut mot engelska.

Eveleth den 7 juli

Jag vill nu skriva några rader till min far angående de pengar som han skriver om. Han skrev att jag neka till att jag var skyldig, men det var en stor lögn men jag tycker att det är nog losat för den lotten som vi hade löst och han skriver att vi har fått 8 dollar av Gust. Det kan inte vara omöjligt, men jag har glömt det alldeles. Men så lite trubblar jag inte mitt huvud med. Så han skrev att det var 50 dollar för lotten och 8 av Gust och så tax för 2 år. Men den tax tager vi för besväret att sälja hans lott. Vi måtte taga reg flera gånger att åka dit och Karl fick leja en man i 2 dagar i sin plats, så när jag ser att han räkna så noga så är jag också noga. Det varmsatte eld i hatten på mej att han begär ränta också. Det är inte lite skamligt. Han kan aldrig i sitt liv visa en rad att vi skall giva honom någon ränta. Men jag har funnit ut vad han har tänkt. Att han skulle vänta till jag skulle få mitt arv så han kunde taga alltihop. Varför kunde inte han skrivit för länge sedan att han vill ha sina pengar annars vill han ha ränta om di skulle stå längre. Då skulle jag aldrig ha sagt ett ord. Nu är det sista gången jag skriver om di pengar. Vill han taga emot 58 dollar så låt honom få. Annars kan pengarna stå på banken i mitt namn om jag skulle komma hem en gång. För ränta får han aldrig i sitt liv om så domare skall ta varenda cent. Han kunde haft skrivit om inte jag kunde betala honom, om han kunde få draga det av mitt arv för många år sedan, men nu trodde han att han skulle grabbat en fet stek. Han tycker att jag har fått skinn på näsan men jag har fått 2. De pengar gjorde en stor ovänskap med mig och Sigrid för jag sade att hon skulle få de pengar att gå till Duluth så hon kan taga sin examen. Det blir väl 2 år till. Hon är maskinskriverka. De skriver med en maskin, så när hon kan få sina papper så får di plats på ett kontor. Betalningen är stor, 50 dollar i månaden. För mina barn skall aldrig komma att gå och tjäna. Det har jag haft nog utav själv, för här är en tjänsteflicka inte räknad för någonting. Nu vill jag att far skriver när detta brev kommer fram. Tager han emot di 58 dollar. Är det något mer så kan ni sända hit resten. Nu får jag sluta för denna gång.

Elise Andersson

Eveleth 9 april 1923

Oförglömda syster och svåger. Jag vill nu besvara det kärkomna brev som jag fick påskafton och även kort. Sture och Edit ser ut som di vore amerikaner. Alla som har sett kortet har inte sett så fint kort från Sverige. Mor ser också kry ut. Skriv om hon lever ensammen i Pål-Nels hus. Jag tycker att hon skulle ha någon där när hon är så gammal. Jag ville då inte vara ensam, om det skulle hända att hon blev hastigt sjuk. Ni frågar hur det gick till när Edvin druknade. Han och en till pojk från postkontoret gick ut och jaga deere, det är renar på svenska. De kom till en liten insjö och det var den 27 november 1913, så det var ju tjock is. Så Edvin gick ensam ett stycke ut på isen och så brast den och han kom under. Och när de fick upp honom var han död. Han kunde inte komma upp för han fick kramp i båda benen. Och när Harri dog det var den 15 juni 1917. Harri och 2 till pojkar gick ut att fiska Och Harri tog  en båt och gick ut ensammen. Han skulle gå till andra sidan efter deras tält. Och när han kom ut ett stycke kom han in i en ström uti leken som törnade båten upp och ner på en minut. Och han kunde inte simma. Så det är väl utsett att di skulle dö den vägen, för när jag var hemma så drömde jag varenda natt att jag drunkna. Jag tänker att mor minns nog det än. Just som jag sjönk brukade jag skrika högt. Jag kan känna det än idag, när vattnet kom runt halsen. Så bara de andra får leva, men de har ett fastligt begär efter sjön och dit skall de när de har fritt. Vi har fått brev från Paulus så vi skall skriva till honom strax. Di penningar som du säger tillhör mig efter far, kan du sända nu efter den adressen som du har, men tag en 5 krona av för ditt besvär, men registrera brevet, det är säkrast. Om ni kunde få adressen till Nelsa Neklas, så var snäll och sänd den. Han brukade att komma hit ofta, så vi trodde han var död. Jakobsen som var gift med Pålsa Anna, är han hemma så hälsa honom så gott. Vi talar så ofta om di gamle amerikaner. Här i Eveleth är så många från Ironwood, för det har vatt mycke bättre här uppe än där. Här är så kallt än, det fryser varenda natt här är så tjockt med snö än, så vi undrar vad det skall blir. Till sist vill jag beta om farbror Olas Johanna lever än, som var krisi i Kalifornien. Ni tröttnar väl att skriva när jag frågar efter allting, både gammalt och nytt. Nu är det väl brått på farmen därhemma. Hälsa mor och alla syskon att vi är ållrait. Skriv snart. Är där någon därhemma som kan läsa engelska tidningar? Jag kunde sända en hel del, för tidningar får vi varje dag.

Elise

Eveleth den 8 dec 1928

Kära Emma och Oskar. Det är så länge sedan att jag har skrivit, så jag nästan har glömt det utav. Jag har varit sjuk nu ett par år av hjärtfel, men jag är inte sängliggande nu i vinter, jag kan inte arbeta. Men Karl är hemma så han får göra husarbete, men nästan allting går med elektricitet, även sopa golvet. Jag har vaskmaskin men du kan inte putta alla kläderna i på en gång. Du kan inte ha mer än 8 lakan på en gång och när maskinen gått i 10 minuter, så tager du det ut och puttar in en annan sats så länge du har kläder och så rensar du i 2 rena vatten och så hänger ut att torka. Alla som är hemma nu är Karl, jag och Sigrid. Ester är i Minneapolis men hon skall komma hem till Jul för vekesen Måris och Leo har goda jobb. Alla arbetar med pennan. Det är andra bullar sade bagaren, än vad vi har fått gjort. Jag får tala om en nyhet som jag blev suprajst. Nels PålsIngrid och Patrik kom hit i sommar, som jag inte har sett på 30 år. Di kom i automobil och 3 flickor, men 2 äro gifta. Men då skall jag säja att språklådan kom igång. Aron som är gift med Alanes Lina är död, har vi hört att han blev ihälriven av en tjur. Det var en förfärlig död. När jag ligger i bädden om natten, det är tusende ting som jag ville skriva men det är omöjligt. Vi har sålt vår farm för en månad sedan. Vi fick 15hundra cash men jag har 50 dollar i månaden i husränta så jag blir inte utan pengar. När Edvin och Harri dog hade de laijv insjuring 2 tusen var. Så jag fick 4 tusen dollar. Det var i mitt namn. Och jag är en god en, att hålla om pengabörsen för  Karl är too loose. Hur är det med mor? Lever hon ensam än. Nu är det 3 år sen jag levde i Mionneapolis när Måris och Leo gick till universitet. Så jag hade för mycket arbete. Jag hade en till här från Eveleth. Hans far var en maining supretent så jag fick hava det lite finare än vad jag mente. Men han kom hit och bad mig hålla efter hanses son också. Det var inte något isi jobb för en 60 år gammal kärring, att hysa dem hemma att lära deras läxor. För i en stor stad är så mycket att se här i Amerika. Jag har sänt ett julkort till Pålus i Mäsinge och ett till Manda. Om jag visst Talias adress hade jag sänt ett dit också. Nästa gång du skriver skriv hennes adress. Var inte så noga med ett brev. Jag får sluta med en hälsning till alla syskon och släktingar. Jag tycker att det är besynnerligt att aldrig någon där hemma ifrån kommer hit. Karl beder, hälsa alla bekanta.

Goodbye Elise

Ett ”genombrott”

I samband med ovanstående Amerikabrev, kan vi nu tala om att föreningen har fått sin första medlem som är bosatt utomlands. Hon heter Rose-Marie Mickelson och är bosatt i Kalifornien. Rose-Marie flyttade från Hönö 1960 som 18-åring till Amerika och blev av olika anledningar kvar där. Hon har förstås hela tiden haft kontakt med släkten här och besöker ofta sin syster och svåger på Hönö. Ofta samtidigt som Hembygdsdagen på Hönö äger rum, där hon gärna ställer upp och hjälper till. De senaste ren har besöken blivit tätare. Då har också intresset för släktforskning vaknat. Men möjligheten att forska i Hönösläkten när man bor i Amerika är kanske inte så lätt. De besök hon har gjort på biblioteket här, har inte gett så mycket. Hon har därför fått hjälp av oss med en del uppgifter. Det kan också nämnas att Rose-Marie är med i svenskföreningen Svea och är redaktör för den lokala tidningen SVEA som går ut till de utvandrade svenskarna i San Diego-området. Där kanske finns fler personer med anknytning till Öckerööarna.

Red.