Författare: Arvid Eistrand, originalmanuskriptet finns på Hönö Hembygdsgård

Vår ö, som ligger längst ut vid Västerhavet där vindar och strömmar blandar Kattegatt och Skagerack med varandra, är störst av öarna i vår skärgård. Historiskt sett kan bebyggelsen på ön inte vara särskilt gammal, detta beroende på öns något säregna naturformation. Enligt Natan Odenvik skall de relativt höga bergen av isländska hävder ha liknats vid slipstenar, vilket i deras uttal heter Heiner. Och detta skulle alltså vara ursprunget till öns namn. I brist på annat får vi nöja oss med denna förklaring. Det mesta av markområdena mellan ”heinerna" har för inte så många sekler tillbaka i tiden varit sjöbotten. Vem som helst av oss som har en bra spade kan gå ut och gräva upp skal och musslor och annat som vittnar om liv under havsytan i gångna tider. Hur länge har Hönö ”Heinö” varit bebodd. En sådan fråga är inte lätt att svara på. Att här har varit folk i några tusen år är säkert, men hur pass fast boende var de första Hönöborna. Förutsättningen för fast bebyggelse är att det finns brukbara markområden, och sådana förutsättningar har inte funnits i så många århundraden. Först när land och havsbotten höjdes och uppblandningen åstadkom jordmån kan, gissar vi, den första bebyggelsen ha kommit.

De första öborna har troligen varit fångstmän, jakt och fiske, och dessa yrken är ju mindre jordbundna. Till dessa omständigheter måste vi räkna med den oro bland folket som historien har att berätta.  Vikingatiden måste ha varit orolig längst kusterna. Baggler och birkebeinare höll länge på att puckla på varandra. I etthundratio år, 1130 – 1240 rådde ständiga krig i dessa trakter. Först omkring 1240 kunde kung Håkan Håkansson skapa fred i Norges sydligaste hörn, som varade i omkr 60 år. Vi anser nog att de gamla efterlämningar som finns på våra öar borde ha gett anledning till mera noggrann utforskning. Det förefaller ha varit samma brist på intresse som hos A E Holmberg som i sin beskrivning av Bohuslän anser,  att folket på de ”yttre skären” var av så efterbliven beskaffenhet att de knappast var förtjänta av närmare beskrivning.

Vi ville gärna veta, när beboddes tomtningarna som vi ser rester av. Och vad var meningen med alla stenrösena. Gissningar hör vi tillräckligt av, men fakta saknar vi. Tyvärr har vandaler haft större intresse än kunniga forskare. Ett stenröse i närheten av Skalkenäs beskrevs av en nu avliden person som gravplats för en förlist rysk besättning. En känd Hönöbo har en annan beskrivning. Hans farfar hade berättat att en dansk skeppare och dennes son hade förlist och blivit ihjälslagna, och sedan rösats ner här. Berättaren visste namn på personer som hade varit och rört runt i stenhögen där också funnits benrester. Farfadern gjorde intryck av att veta vilka som begick dådet mot danskarna men hade inte velat uppge några namn.

Vi läser en del personers beskrivning av öarnas historia, men hur mycket kunskap och fakta ligger som grund för deras påstående? Som exempel kan vi nämna. Öckeröarna skall enligt Isländsk historiebeskrivning betyda ”eköarna”. På den historiskt korta tid markerna har varit över vattenytan skulle alltså ekskogar ha vuxit upp och nedbränts för hundratals år tillbaka. Att skog nerbränts i vår omgivning är ett faktum, och troligen fick våra öar dela omgivningens öde. Men var det egentligen riktig skog som brändes här ute? I så fall måste det finnas torv i våra marker, och har någon grävskopa fått upp torv någonstans? Vi skall också veta att så fort våra anföräldrar kunde nyttja sjöbotten tillodling behövde dom varje liten jordplätt till hjälp i försörjningen som fisket inte alltid garanterade.

På kartor från storskiftenas tid ser vi husen ligga i täta klungor i bergkanterna. Boningshus, lador, dass och dyngestäder låg tätt intill varandra. Mellan husen fanns något som de kallade kålgårdar, men någon skiljegräns mellan tomterna tycks inte ha funnits. Före skiftena hade markägarna sina jordstrimmor lite var som helst. Hur ägarna kunde begränsa sina områden är svårt att förstå.

Byarna som var uppdelade i mantal låg mer eller mindre skilda från varandra, vilket gjorde att varje by fick en viss egen prägel. Heden har kanske fått sitt namn efter att marken där var låg och slät. Husen något mer spridda än i de andra byarna.

Samhällets läge i öster och i lä för västliga vindar gjorde att det blev ett tillhåll för lotsarna. Lotsbratten var väl en förtöjningsplats för lotsbåtarna. Det måste ha varit lättare för lotsarna att ta sig ut och in från en skyddad hamn. Där bodde också ett flertal lotsar på Heden. Röd låg längst bort från de andra byarna. I seklets början var det tio minuters gångväg mellan Röd och Gårda. Innan samhällena växte ihop hade vi rödbor ett intryck av att de andra byarna såg ned på ”det mörka Röd”. Ett uttryck som länge var gångbart. Orsak till detta får vi gissa oss till. Ett kan vara att två fiskare i Röd hade uppdrag som kustroddare vid sidan om sitt fiskareyrke, och folk som hade uppsikt över kusten och smuggling var inte särskilt populära. Vad som smugglades vet vi inte men troligen var det en kvarleva efter låtsaskriget då engelska fartyg låg i våra trakter. Här finns ännu moringar i holmarna som dessa har varit förtöjda i. Röds sund och dess omgivning  kan ha varit tillhåll för ”skumma grejer”.

Det öppna sundet var en olägenhet för fiskebåtarna. Röd hade ingen riktig hamn förrän på 1930-talet. I den lilla byn har det hänt olika ting under tidernas lopp. På 1600-talet blev en fraktskeppare ihjälslagen av en präst. En kvinna tog i förtvivlan livet av sitt barn och blev avrättad medan fadern undkom med minsta möjliga straff. Två grannar slogs om en fiskedörj så att den ene blev liggande i två månader. Också de andra byarna har sin förtida historia som vi så gärna skulle vilja ha upptecknad. Klova som inte var mantal var från början en mindre samling hus, och de boende där som enbart var fiskare benämndes som strandsittare. Klova blev efterhand benämningen på det mesta av södra Hönö. Vi kan uttrycka det så att det mesta av Hult försvann i Klova. Klova hade öns dominerande fiskesamhälle, och sin intressanta och särpräglade historia. Gårda hade de största jordbruken på ön. Ett mindre antal familjer levde enbart på detta plus en del åkeri vid sidan om.

Hönö har också en dyster historia. Närheten till öppna hav och alltför små och öppna båtar orsakade före sekelskiftet många drunkningsolyckor. Också andra världskriget slog hårt mot ön, kanske värre än mot andra fiskaresamhällen. Men tillvaron går vidare och tiderna förändras också här. Från tiden vi minns då fälten låg öppna mellan byarna och boskapen betade bort allt utom slån och nyponbuskar, ligger nu bebyggelsen tät över ön. Utom där vi har trivsamma strövområden. Den skogliknande växtligheten och alla prydligt beväxta trädgårdar gör att Hönö är en vacker ö. Fina vägar och ett hälsosamt lagom avstånd till fastlandet förhöjer trevnaden. Kommer därtill att den befolkning som kommit från fastlandet och bosatt sig har blivit riktiga Hönöbor. Det gör att vi har anledning att vara belåtna och trivas på vår ö.